Sanningen Har Ingen Temperatur
När rastlösheten stiger på. En obeskrivlig trötthet blandat med rastlöshet gör mig stressad. Som ett pressat djur längst in i ett hörn i en bur. Ungefär så skulle jag beskriva de senaste dagarna. Trots sysslor, sällskap, träning. Till och med börjat med egna promenader. För er som inte känner mig är detta något som jag ogillar ganska mycket. Men på något sätt tröttar jag ut mig mentalt när jag gör det. Något jag definitivt behöver träna på. Innan sjukskrivningen kunde jag promenera i timmar. Överallt och ingenstans. Nuförtiden får jag försöka pressa mig upp i 6000 steg per dag i två omgångar. Tidigare när jag varit mest hämmad i promenaden, letade sig yrsel och värk alltid på. Ibland kunde jag bara gå en längre bit om jag höll någon i armen. Så patetiskt långt ner i min mentala och fysiska förmåga har jag varit. Inte konstigt att det tar tid att träna sig tillbaka. Visst det letar sig på nu också men inte lika intensivt längre.
Nåväl. Promenaden ikväll var extra trevlig då det var i telefonsällskap med Matilda. Att få slänga ur sig allt man tänker på, allt hon tänker på och få en uppdatering på hur vi känner oss. Att få skratta och diskutera. Allt i en himla underbar blandning av babbel. Ren lyx att ha en sådan vän som känner en utan och innan. Och fortfarande står ut haha! Kärlek till dig!
Har varit påväg minst hundra gånger att skriva inlägg men det rinner allt ut i sanden. Hade varit underbart om man fick några mer procents energi dagarna som kommer. Hade blivit ro där uppe i huvudet om inte annat. Den som lever får se. Godkväll!
