Nattblogg 9

Här ligger man i sängen.Och funderar på livet.Ja det har ju du tid med tänker ni.Tycka vad man vill.Det får man göra.Men oavsett hur mycket tid man får så behöver inte det betyda att allt man gör i så fall är varken vettigt eller man sitter och funderar på saker dagarna i ända.Att man har en färdig plan för minsta lilla detalj.När man inte är frisk och inte mår bra.Vissa dagar vill man inte gå upp alls,vissa dagar har man lite mer energi och ett leende på läpparna.Men sånt är livet svarar du då med enkelhet.Men vissa gånger är det inte att bara sådär enkelt att bita i det sura äpplet.
 
Det är inte för att man inte vill det utan för man har inte en  enda kraft kvar i kroppen.Det är skillnaden.Kraven på mig själv har blivit för stora.Och i kombination med stressiga tunga visstidstidsjobb har det tagit ut sin rätt.Stress och alltid satt alla andra först.Till och med folk jag inte ens känner ibland före mig själv.Galet utifrån sett,inifrån något helt annat.Ber inte om förståelse,den enda förståelsen jag behöver ska komma från mig själv.Att jag måste ändra mig för att må bra igen och lära mig sätta gränser.Att småsaker som att tacka nej inte alltid behöver betyda något negativt eller något man behöver få dåligt samvete för.Att må bra är bättre än alla pengar i världen.Vet inte varför jag började skriva dessa rader.
 
Hade tänkt mig något helt annat.Ett sånt där feel good inlägg hade jag helt klart för mig i mitt huvud.Där jag ville ta upp att det är det här som är livet.När min älskling somnar i min famn,när man lever sig in i nuet.När man känner att man hör hemma och har framtidstro.Att man varit igenom så mycket i livet som gjort en starkare.Att så himla många saker intresserar mig och jag lär mig ständigt nytt.Att jag älskar när man får skapa sina egna uppfattningar och kunna argumentera varför.Att skilja på rätt och fel,sant eller falskt.Att kunna läsa och förstå andra människor runt omkring mig.Att livet är dag ut och dag in,timme,minut och sekund.Att man inte får glömma bort det på vägen.Att det sker hela tiden.Och jag är så tacksam för så mycket.Att jag är och får vara den jag är inombords trots allt.

Som Himlen

Lugnet före stormen.Den tryckande luftfuktigheten är påtaglig,den gör mig galen och rastlös, samtidigt energilös och utmattad.Precis innan himlen inte kan hålla emot mer känner man som alltid en iskall bris.En överanskande bris som sänker temperaturen påtagligt när det nalkas regn och åska.Själv har jag väldigt lätt för att känna den medans andra tycker att det där är minsann bestämd nonsens.Mullret har dock varit ihållande och för mig rätt ovanlig.Det har mer hörts som någon som dumpar sten på en byggarbetsplats mer än det man brukar höra.
 
Mängder med regnvatten börjar forsa ner och vinden tar vid.Det slår så hårt i backen så man nästan tror att det är meningen att vattendropparna är påväg upp till himlen igen.Blixtar får min uppmärksamhet lite då och då i skrivande stund innan jag fortsätter att flitigt använda min penna  över anteckningsblocket.Regn övergår senare i hagel och börjar spela en ojämn melodi på balkongräcket.För att sedan tillbaka övergå till regn i mer behaglig skala.Himlen börjar ljusna,lättad av den ansträngning som den nyss fått gå igenom.Mullret fortsätter dock att göra sig hörd som ett mätt morrande lejon som bara vill påvisa sin status.Fortfarande klibbigt och jävligt,men det sägs ju att mer av detta är på ingång.Kraften,respekten och fashinationen är enorm.Ren njutning. Själv är jag dock lika utmattad som himlen själv.