BorgHansen

Hej där bloggen! En surmulen dag och egentligen vill jag inte alls lämna sängen denna onsdag. Varken motivation, energi eller annat driver mig upp ur de varma mysiga sängkläderna. Vissa dagar(ofta) känner man sig helt "flat" både fysiskt och psykiskt. Även de minsta av uppgifter blir en prövning. I slutet av månaden stundar det för arbetsträning. Försöker att inte oroa mig över hur jag kommer prestera men tankarna rullar ju oavsett vad jag försöker för att undvika det. Försöker alltid ha min humor nära till hands. Alltid kan det pigga upp både mig och någon annan för en stund. 

 

Själv trodde jag aldrig i mitt liv att Energi skulle bli något exotiskt för mig. Något som alltid varit så självklart. Något som jag nu istället längtar så fruktansvärt mycket efter att kunna vakna på morgonen och känna just idag har jag just det. Att kunna flänga runt i vardagen helt ohämmat och göra allt som jag det senaste bara fått acceptera att låta bli. Att kunna planera flera saker på samma dag. Att kunna hoppa in snabbt på jobbet när de ringer. Att kunna...att kunna..att kunna..! När man vill göra så otroligt mycket att man nästan spricker. Avundas de som är friska, glada och fullt fungerande. Ni förstår inte hur lyckligt lottade ni är! Som med så mycket annat vet man inte vad man har förrän man förlorat det. Trots att jag måste hela tiden komma ihåg hur otroligt långt jag kommit i min återhämtning har jag fortfarande mycket kvar. Men skam den som ger sig.

 

Tänk er som att säga till ett barn som precis lärt sig att gå ska backa tillbaka till att endast och krypa runt. Man tänker att man fortfarande inte ska bli galen utan att se det hela positivt. Lättare sagt än gjort. Så har ni någon i er närhet med liknande problematik så ha tålamod. I värsta fall kan er oförståelse göra resan tio gånger värre.

 

Förutom att dagen bjudit på noll energi, magvärk och ledvärk så åkte jag och hämtade ut mitt nya körkort. Ser i princip likadan ut som för tio år sen, bara hårfärgen är skillnaden. Det är ju positivt. Som någon slags tröst skiner solen samtidigt upp mitt likgiltliga ansikte genom fönstret. Som en len försiktig tröst föbi de klagande fåglarna utanför. Så ta hand om er och ta signaler från kroppen på allvar. Innan det är försent.