Jag AB
Jag sitter för stunden och sjunger till Norlie & KKVs ”Ingen rör mig som du”. För mig en djup text som jag kan relatera till. Samtidigt plingar mobilen till men jag orkar inte se vem det är. Sitter och funderar vidare. Oavsett hur mycket man känner in och försöker se på livet med logik och sunt förnuft så är det alltid något i pusslet som inte kan lösas med samma tankemönster. Dock tjänar man mycket på att vara realistisk. Realistisk i sina känslor, förväntningar, möjligheter och begränsningar.
Att inte heller värdera sig i vad man presterar vare sig det gäller mig eller andra. Man är faktiskt inte det man gör. Tycker det finns så mycket mer värdefulla saker man kan vara som person. Det har tagit lång tid för mig att ställa om i mina egna mönster ska ni veta. Att varje dag är en kamp även om både saker och intensiteten varierar. Oavsett vilken dag jag har bra eller dålig så måste jag tackla den på ett bra och varsamt sätt. Jag kan inte sväva iväg totalt om jag har en bra dag och ta ut mig fullständigt. Och jag kan inte heller backa för mycket när jag har en dålig dag.
Varje dag är en balansgång. Alltifrån att pressa sig extra i vardagliga situationer till att kunna tacka nej till saker med gott samvete. Och att inte må dåligt över att man inte räcker till på det sättet man gjorde tidigare. Att inte flippa över när dagen inte går som jag har tänkt mig. Men man kämpa på så gott man kan helt enkelt. Har levt över min energi alldeles för länge tidigare. När jag egentligen borde bromsat så ökade jag istället. ”Bara göra det” sen ska jag lugna mig tänkte jag. Men det blev aldrig så och det får jag betala för nu. Men jag har försonats med mig själv sen dess. Saxofuckingfon bryter mina tankar för några sekunder. Playlisten är en blandad kompott av en musikalisk berg och dalbana som tilltalar mig.
En annan sak som jag känner att jag mår bra av är att kunna stanna upp och kunna prata om livet för en stund. Med en vän på obegränsad tid. Att man låter allt runt omkring stanna upp för en stund. Allt mellan himmel och jord som dyker upp i tankarna och samma med känslorna som också visar sig. Att få ventilera och pusta ut helt enkelt.
Känner att jag är på god väg till att lära känna mig själv ända in i min innersta vrå. Att ta mig för den jag verkligen är och veta hur och varför jag reagerar som jag gör i olika situationer. Försöker även påminna mig var dag hur långt jag faktiskt har kommit sedan sommaren för ett år sen då allt rasade samman.
Känner mig stolt. Med fötterna på jorden mer än någonsin förr liksom. Heja ”Jag AB” som Kjell sade i sitt sommarprat. När stannade du upp senast och var sann mot dig själv utan att döma?