BorgHansen

Redan i höstas förra året började jag se fram emot denna helg. Att ett sådant stort mästerskap arrangeras i min närhet är inte något som hör till vanligheterna. Därav mitt första måste! Inte nog med det hade vi dessutom 3 st tävlande judokas med från den egna klubben. Och totalt 10 st från judodistriktet Bohuslän-Dal. Med det sagt skulle det vara nästan dumdristigt om jag skulle missa detta.

 

Atmosfären satte direkt klorna i dig när du entrade arena Älvhögsborg. Adrenalin, nervositet och beslutsamheten hos alla dessa 495 st judokas var påtaglig även för publiken. Länder på plats förutom sverige såklart var norge, finland, danmark, island och färöarna. Förutom att se dessa utomstående landsmän hade även svensk judo sitt smörgåsbord av intressanta judokas att följa längs mattorna. 

 

 

Kadett: Kayleigh Wennerland, Sofie Hansson 

Junior: Klara Mattsson, Oskar Jaskari, John Haglöw

Senior: Mia Hermansson, Moustafa Abu-Ramadan, Olle & Emil Mattsson och Victor Busch.

Veteraner: Evelina Granholm, Malin Nordin, Johan Thörsman, Dejan Colic och Karl Baker

Och mina klubbkamrater förstås: Rose-Marie Tell, Rino Tell och Anders Lönngren. 

 

Klart det är stor skillnad att få se duktiga judokas tävla i verkligheten och en ren lyx för mig faktiskt. Visst man kan följa bra vi datorn men det blir fortfarande inte samma känsla. Grymma var de allihop och även klart resten som tävlade på Nordiska Mästerskapen. Att slita som djur för att få bort ett grepp eller komma ur motståndarens fasthållning. Att trots pressade situationer behålla lugnet. Att så taktiskt som möjligt klättra upp på viktklassens matchstege. Vinster, förluster besvikelse och glädje. Att hålla sig flytande i tävlingsgrenen judo är en konst i sig. 

 

Mindset, förutsättningar, tekniker och hård träning. Att ligga i är nästan ett måste om man ska ha något och säga till om. Eller så gör man det bara för det är roligt. Det gjorde jag under alla mina tävlingsår. Utan varken satsning, målmedvetenhet eller träning varje dag. Två dagar i veckan höll jag mig på något konstigt vänster flytande. Kanske var det för jag inte hade någon press eller förväntningar på mig som gjorde  det så mycket lättare. Att få resa land och rike runt med sina klubbkamrater. Att tävla för att det var skojj, inte för att lyckas. Sen fanns ju den där tävlingsmänniskan, som man inte ska skämta bort i sammanhanget. Den fick arbeta mycket med mig för att få sin vilja fram mellan varven. 

 

Nog om det. Många av dessa grymma svenska judokas placerade sig på pallen med en hedersvärd NM-medalj kring halsen. Utdelning och en klapp på axeln för allt hårt arbete. Njut! För nästa tävling är det dags att börja klättra igen. Följer er med glädje och spänning.

 

 

 DistriktetsTävlande